Solsystemet: fakta om uppkomst, planeter, dvärgplaneter och storlek

Solsystemet är vårt planetsystem: solen och alla himlakroppar som hålls kvar i omloppsbana av dess gravitation. Här ingår åtta planeter, fem erkända dvärgplaneter, hundratals månar och ett enormt antal asteroider och kometer. Systemet bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när en del av ett gigantiskt moln av gas och stoft föll ihop, och det ligger i vår galax Vintergatan.

Det mest slående med solsystemet är hur ojämnt massan är fördelad. Solen ensam står för 99,86 procent av all känd massa. Allt annat, från Jupiter ner till minsta stoftkorn, delar på resten.

Fakta om solsystemet
Typ	Planetsystem med en enda stjärna
Ålder	Omkring 4,6 miljarder år
Stjärna	Solen, en gul dvärg av spektralklass G2
Solens andel av massan	99,86 procent
Planeter	8 (fyra stenplaneter, fyra jätteplaneter)
Dvärgplaneter	5 erkända: Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris
Läge	I Vintergatan
Närmaste stjärna	Proxima Centauri, 4,25 ljusår bort

Vad består solsystemet av?

Man brukar dela in solsystemets innehåll i några tydliga grupper:

Solen, stjärnan i centrum som allt annat kretsar kring.
Åtta planeter: Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Hur de ligger i förhållande till varandra går vi igenom i artikeln om planeternas ordning från solen.
Dvärgplaneter, himlakroppar som är stora nog att ha dragits ihop till klot av sin egen tyngd men som inte har rensat sin bana från andra objekt. Pluto är den mest kända.
Månar. Sex av planeterna och flera av dvärgplaneterna har naturliga satelliter. De två största månarna, Jupiters Ganymedes och Saturnus Titan, är större än planeten Merkurius, men inte lika tunga.
Småkroppar: asteroider, kometer, meteoroider och interplanetärt stoft.

Allt detta badar dessutom i solvinden, en ström av laddade partiklar som strömmar ut från solen med omkring 1,5 miljoner kilometer i timmen.

Hur bildades solsystemet?

För omkring 4,6 miljarder år sedan kollapsade ett område i ett stort molekylmoln under sin egen gravitation. Molnet bestod mest av väte, en del helium och små mängder tyngre grundämnen som tidigare generationer av stjärnor hade tillverkat. När molnet drogs ihop började det rotera allt snabbare och plattades ut till en skiva, en så kallad protoplanetär skiva, med en diameter på ungefär 200 astronomiska enheter (AE).

I skivans mitt samlades det mesta av materialet. Där steg trycket och temperaturen tills väte började fusioneras till helium, och solen tändes. Längre ut klumpade sig stoft och gas ihop till allt större kroppar genom så kallad ackretion.

Var planeterna hamnade styrdes av temperaturen. Nära den unga solen var det så varmt att bara ämnen med hög smältpunkt, som metaller och silikater, kunde vara fasta. Därför blev de inre planeterna små och steniga. Bortom den så kallade frostlinjen, ungefär fem AE från solen, kunde även is av vatten, metan och ammoniak finnas i fast form. Där fanns betydligt mer byggmaterial, och planeterna växte sig tillräckligt stora för att fånga in tjocka atmosfärer av väte och helium. Rester som aldrig blev planeter samlades i asteroidbältet, Kuiperbältet och Oorts moln.

Enligt den så kallade Nicemodellen vandrade jätteplaneterna senare till nya banor, vilket slungade runt mängder av mindre kroppar och gav de inre planeterna en period av intensiva nedslag.

Hur är solsystemet uppbyggt?

Astronomer delar ofta in solsystemet i tre områden.

Det inre solsystemet innehåller de fyra stenplaneterna Merkurius, Venus, jorden och Mars samt asteroidbältet. Stenplaneterna har hög densitet, få eller inga månar och inga ringar.

Det yttre solsystemet innehåller jätteplaneterna. Jupiter och Saturnus är gasjättar som mest består av väte och helium, medan Uranus och Neptunus ofta kallas isjättar. Alla fyra har ringsystem, och Jupiter och Saturnus står tillsammans för över 90 procent av den massa som inte finns i solen. Jupiter är störst, med en diameter på 139 822 kilometer, ungefär elva gånger jordens.

Området bortom Neptunus räknas i dag som en egen region. Här finns Kuiperbältet, med isiga kroppar av fruset vatten, ammoniak och metan, och där ligger också flera av dvärgplaneterna.

Nästan alla planeter rör sig nära samma plan, ekliptikan, och i samma riktning som solen roterar: moturs sett ovanifrån jordens nordpol. Undantag finns. Halleys komet går åt andra hållet, Neptunus måne Triton kretsar baklänges runt sin planet och Venus roterar kring sin egen axel i motsatt riktning mot de flesta andra planeter.

Hur stort är solsystemet?

Solsystemet är svårt att rita i skala, eftersom avstånden växer ju längre ut man kommer. Venus ligger ungefär 0,33 AE från Merkurius, medan Saturnus ligger 4,3 AE längre ut än Jupiter och Neptunus 10,5 AE från Uranus. En AE är det genomsnittliga avståndet mellan jorden och solen, cirka 150 miljoner kilometer.

Var solsystemet slutar beror på vad man mäter:

Gräns	Ungefärligt avstånd från solen
Neptunus bana	30 AE
Heliopausen, där solvinden bromsas av det interstellära mediet	70–90 AE
Oorts moln, källan till långperiodiska kometer	från bortom 2 000 AE
Solens gravitationella gräns (Hill-sfären)	178 000–227 000 AE, 2,81–3,59 ljusår

Ljuset från solen, som färdas med ljusets hastighet, når jorden på drygt åtta minuter men behöver alltså flera år för att nå solsystemets yttersta utkant. Och den närmaste stjärnan, Proxima Centauri, ligger ännu längre bort, 4,25 ljusår.

Hur upptäckte människan solsystemet?

Under större delen av historien var solsystemet som begrepp okänt. Den vanliga uppfattningen var att jorden stod stilla i universums mitt. Några tänkare, som den grekiske filosofen Aristarchos och den indiske astronomen Aryabhata, föreslog att jorden i stället rörde sig runt solen, men det var Nicolaus Copernicus som på 1500-talet tog fram en matematisk modell som kunde förutsäga planeternas rörelser.

Under 1600-talet byggde Galileo Galilei, Johannes Kepler och Isaac Newton vidare på modellen. Keplers lagar visade att planeterna rör sig i ellipser med solen i en brännpunkt, och Newtons gravitationslag förklarade varför. Bättre teleskop ledde sedan till upptäckten av Uranus och Neptunus, mängder av asteroider och till sist hela Kuiperbältet.

Vad händer med solsystemet i framtiden?

Solsystemet är i dag relativt stabilt och kommer att se ungefär ut som nu i omkring fem miljarder år till. Solen lyser redan starkare än när den var ung, då ljusstyrkan var cirka 70 procent av dagens. När vätet i solens kärna tar slut sväller den upp till en röd jätte med omkring 260 gånger dagens diameter. Merkurius och Venus väntas då förångas, och jorden och Mars blir obeboeliga eller förstörs.

Till sist stöter solen bort sina yttre lager och kvar blir en vit dvärg: en tät stjärnrest med ungefär hälften av solens massa men bara jordens storlek. Det utkastade materialet, nu berikat med bland annat kol, blir en planetarisk nebulosa som kan bli byggmaterial för nya stjärnor och planeter.

Vanliga frågor om solsystemet

Hur gammalt är solsystemet?

Omkring 4,6 miljarder år. Det är ungefär en tredjedel av universums ålder, som enligt Big Bang-teorin är 13,8 miljarder år.

Hur många planeter finns det i solsystemet?

Åtta: Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Pluto räknades länge som den nionde planeten, men klassas i dag som dvärgplanet eftersom den inte har rensat sin omgivning i Kuiperbältet.

Finns det andra solsystem?

Ja. Astronomer har observerat skivor av stoft och gas runt många andra stjärnor i Vintergatan, och tusentals planeter runt andra stjärnor, så kallade exoplaneter, är kända. Att stjärnor får planetsystem verkar vara ett normalt steg i deras utveckling, inte ett undantag.

Vilken är den största kroppen i solsystemet efter solen?

Jupiter. Planeten är mer än dubbelt så massiv som alla andra planeter tillsammans.

Var ligger solsystemet i Vintergatan?

Solsystemet ligger i Vintergatans skiva, en bra bit från galaxens centrum. Just nu rör det sig genom ett moln av interstellär gas som kallas Lokala molnet, inne i en större och glesare region som kallas Lokala bubblan.

Solsystemet: fakta om solen, planeterna och gränsen mot rymden